fredag 8 juli 2011

Gymschema plus fägglad

Tröttnade lite på att bara flummarunt på gymmet nu, så i morse gjorde jag ett schema. Ville inte ha bestämt i förväg på vilken dag jag ska träna vad, så jag gjorde det oerhört simpelt:
Gymschema
I. Bröst och triceps
II. Rygg och mage
III. Ben och axlar

Så nu kör jag dem i tur och ordning, försöker att träna något varje dag även om jag inte gör det på gymmet, så det kanske dröjer länge mellan punkt I och II. Nu har jag i alla fall ett mål när jag är på plats. Kanske inte har kombinerat muskelgrupperna optimalt, jag har kanske med flit missat biceps och jag har heller inte specificerat övningar. Tänker att om jag inte innan bestämmer exakt vilka övningar jag ska köra så kommer det bli viss variation vilket är eftersträvansvärt.

Köpte nya shorts i går också - för plasmagivningspengar. Orangea Puma shorts från Stadium. Dessa plus min rosa iPod och gröna linne gjorde mig lite färggladare än vanligt - på gymmet då jag körde Punkt I - men det kanske är mitt ny "jag"? Eller? Va? Är det det?


Nesch, det är det nog inte. För övrigt är det ju klåpigt av mig att lägga ett filter som modifierar alla färger på fotot som jag laddar upp för att visa just mina färger. Smart.

- Posted using BlogPress from my iPad

onsdag 6 juli 2011

Vansbro marathon

Om de inte redan gjort det så går löparna snart i mål på Vansbro marathon 2011. Eftersom jag fortfarande är skadad, så får jag stanna hemma och sörja istället. Jag minns dock med glädje förra årets lopp och jag letade fram den bloggposten (från min förra blogg) som jag skrev efter det loppet. Det var väldigt trevligt att läsa denna minnesanteckning för mig. Minnen kom tillbaka och även om det bitvis gjorde ont så var detta de hittills bästa 4,2 milen i mitt liv.

Jag uppdaterade texten något, inga stora förändringar, mest språkligt. Den uppmärksamme läsaren kommer dock att märka att min syn på kolhydrater har förändrats sedan jag skrev detta för ett år sedan.

Att jag sprang loppet med iPod känns i dag märkligt och något som jag skulle dra mig för att göra i dag. Traillöpning förtjänas att upplevas med alla sinnen.

Nedan följer alltså min redogörelse för 2010 års Vansbro marathon:

Klockan är runt 23 lördagen den 3 juli 2010 då jag i ett extra förvirrat tillstånd finner Vansbro marathon, 100 kr skulle det kosta och starten går på tisdag. Träningsplanen inför 6-timmars i september 2010 var att under kommande vecka - sjukgymnastens råd till trots - testa en marathondistans. Lika bra att köra på ett riktigt tänkte jag och anmälde mig, betalade både resa och anmälningsavgift innan lördagen hade blivit söndag.

När jag vaknade nästa morgon känner jag mig lite febrig men inser att det är försent att dra sig ur. Efter att har ringt runt till lite olika vandrarhem, världshus och hotell lyckas jag boka en stuga som låg några hundra meter ifrån startområdet. Då återstod det endast att fixa gel och energibars att lägga i de fem dropbagsen som man skulle få placera ut på de fem bemannade tidskontrollerna. Febern ökade och aptiten minskade men det hindrade mig inte från att göra Team Sportia några hundra koronor rikare genom att köpa svindyra gels och bars.

Att springa med feber skulle inte vara bra det insåg jag, men jag hade ett stort hopp om att hinna bli frisk och beslutade mig innan jag somnat på söndagen att åka upp till Vansbro hur jag än mådde och sedan på tisdagen avgöra om jag var för sjuk eller frisk nog att göra ett försök.

Resan på tisdagen gick bra och jag kände mig ganska frisk. På kvällen lyckades jag få i mig fullkornsnudlar beräknat för två personer, en avokado ett ägg och en halv mozzarellaost. Kolhydrater, fett och protein inte en jätte dålig uppladdningsmåltid även om jag hade önskat att jag hade en Vitargo carboload eller två kvar att komplettera med.


Trots den bekväma sängen och behagliga temperaturen präglades natten av kallsvettningar och ett ständigt vaknande. Men tisdagen kom och jag var irriterad på att jag under natten svettats ut all den vätska som jag skulle behöva senare under dagen, detta åtgärdades genom att fram till en timme innan start alltid ha en vattenflaska redo och dricka mer eller mindre konstant. Saltbrist var jag också orolig för och försökte lösa detta genom att äta alla bottensmulorna från en påse med nachochips.

Det kändes som att febern fortfarande fanns kvar i kroppen och jag lovade alla möjliga personer både via SMS och gamla klassiska telefonsamtal att jag skulle ta det lugnt och bryta om febern eller något annat skulle utgöra ett problem. Det hade varit intressant att se hur det hade utspelat sig om febern skulle bli värre under loppet för i samma stund då jag lovade att bryta om problem uppstod tänkte jag ”då dör fan jag hellre!”. Antagligen är jag nog inte så hård så att jag hade pallat att springa tills jag dör, men jag gillar ändå att tanken finns där. Klockan närmade sig 14.00 och det blev uppställning på startlinjen.


Uppställd på start/mållinjen tryckte jag igång iPoden och första låten blev ”Budapest” med Ian Anderson vilket gjorde att allt kändes fantastiskt och någon feber skulle man inte ens kunna hitta med termometer.


Plötsligt börjar alla springa, jag startar min klocka och drar på. Under de första 500 metrarna ligger jag på tredjeplats. Åt helvete för hög hastighet inser jag, men jag kan inte bromsa mig redan. Innan första kilometern är avklarad hamnar jag på fjärdeplats men låter mig inte störas av det. Snart ska jag sakta ner lite tänker jag och kommer in på en stig där jag snarare ökar farten. Jag tittar bakom mig då och då men kan inte skymta någon annan löpare, bromsa bromsa tänker jag men det går inte, stigarna är för sköna och det är för roligt för att springa långsamt.

Jag passerar ”37 km kvar” skylten vilket innebär att jag nu sprungit 5 km. Jag tittar bakom mig ser jag en medlöpare som helt plötsligt bara ligger 3-4 m efter mig. Stigen vi springer på är smal och det skulle vara svårt för honom att springa om.
-Vill du komma förbi? Frågar jag.
-Nää, det är lugnt du håller bra tempo.
Jo tack men jag har försökt att sänka tempot sedan start, tänkte jag. Vi springer nära inpå varandra i några hundra meter till innan jag kliver åt sidan och låter honom passera. Mer eller mindre samma procedur sker med två andra löpare som kommer bakom mig, en kvinna i 40-årsåldern och en kille runt 25 år med bar överkropp. När de var utom synhåll var det lättare att hitta mitt egna tempo och snart kom ”32 km kvar” skylten. En mil avklarad och det kändes som att det bara gått en kvart, hur lång tid som egentligen passerat minns jag inte, men antagligen närmare 50 än 15 min.

Några kilometer på en grusväg och sedan några fler längs ett järnvägsspår. Det är lång sikt både framåt och bakåt. Efter mig kan jag skymta en löpare ca 500 m bort men de som passerat mig verkar inte ha saktat ner. Även fast jag försöker att inte tävla och inte heller har någon tid som jag satsar på så är det svårt att inte öka lite när man har någon i ryggen som dessutom närmar sig.

Jag kommer fram till en bro där det på räcket sitter en vattendunk, perfekt då en av mina två vattenflaskor tagit slut. En del av min strategi som var planerad pre-race hade varit att slösa så lite tid som möjligt vid vattenstationerna. Påfyllningen tog inte många sekunder men nu körde en stor traktor på bron. Traktorn var dessutom beväpnad med något röj-redskap som slagit sönder allt buskage vid vägkanten och där med även massor av markeringar, han hade även en bil på släp. Föraren gjorde lika lite tecken på att stanna som jag vilket fick mig att göra mig så smal som möjligt och klämma mig förbi. Det gick bra och jag kunde öka lite igen. Även fast väggrenen med skyltar var röjd gick det lätt att hitta rätt väg.

Pre-race strategiskt tänkande nummer två var att i branta korta uppförsbackar gå istället för att springa. På detta sätt skulle jag spara energi och antagligen tjäna igen det tidsmässigt de kommande 100 m efter backen. Denna strategi skulle nu prövas då jag närmade mig en ca 30 m lång mycket brant backe på en grusväg. Jag började gå, det kändes konstigt och var minst lika jobbigt, när jag väl var uppe och började springa igen kändes även det märkligt. Kvicktänkt som jag är kom jag snabbt på två nya strategier som inte skulle behöva vänta länge innan de sattes på prov eftersom mer eller mindre hela banan var backar. Antingen skulle jag i backarna öka så att jag snabbt blev av med dem eller också börja fippla med något annat, exempelvis dricka vatten eller äta något - för att på så sätt tänka på annat än att det är jobbigt. Dessa metoder fungerade bra och jag växlade mellan dem.

”28 km kvar” skylten mötte mig samtidigt som en bil med två personer i kör upp bredvid och hejar på. De säger att jag nästan har 1 km försprång på löparen bakom mig vilket gör mig extra peppad. Bilen åker iväg och snart kommer skylten ”27 km kvar”. Är detta ett skämt eller? Tänker jag, jag är ju helt oberörd. Benen, magen, vätskebalansen, energin och psyket är tipptopp. 27 km klarar jag ju med ena benet bakbundet, jag är i princip redan i mål och det är bara ren formalia som gör att jag faktiskt måste springa de kvarvarande 27 kilometrarna tänker jag.

De nu nästkommande leriga backarna beskrivs nog bättre som sluttningar eller stup och de går både upp och ner, ingen höjd hålls speciellt länge. I denna stunden får jag flashback från när jag och Patrik för ett halvt decennium sedan vandrade runt Gullmarsfjorden och av Bohuslänningens reporter Kajsa fick vi tipset ”behåll all höjd ni kan, det sparar ni mycket energi på”. Tack för det Kajsa men det funkar inte nu. I en extremt brant och stenig sluttning där det dessutom växte ganska högt gräs så att man knappt såg vart man satte fötterna tittade jag upp kort ögonblick trots den höga hastigheten som i detta stupet var mer eller mindre oundvikligt. Jag blev helt tagen av det jag såg, flera mils utsikt med berg och dalar som var obeskrivligt vackert. Tyvärr kunde jag ju inte titta längre än en knapp sekund om jag skulle ha någon chans att överleva färden ner för stupet.

”21 km kvar” skylten springer jag förbi och kollar klockan: 1 h 47 min! En minut långsammare än jag var på göteborgsvarvet, hur fan har detta gått till?! Jag känner mig fortfarande på topp och blir extra peppad av att tiden är så bra. Här händer något, tidigare hade jag inte haft någon plan eller hopp om tid. Men nu inser jag att jag faktiskt kan klara sub-4! I samma ögonblick kommer jag dock även på att det är efter 30km som det jobbiga verkligen börjar. Några kilometer till glider förbi som ingenting sedan trycker jag snabbt i mig en halv powerbar för att ligga ett steg före tröttheten. Mitt vänstra ben börjar halka efter, det agerar nästan som en krycka åt mitt högra ben som får göra mer eller mindre allt jobb. ”Bit ihop, svackorna kommer och går” tänker jag. Lagom till vänster benet kommer igång igen får jag fruktansvärt håll. Jävla powerbar! Jag överväger att gå en stund men tänker att även detta är en svacka som kommer att gå över, dessutom skulle det nog göra lika ont även om jag gick. Jag känner mig trygg i att det är långt både till närmaste person före och efter och skriker allt vad jag kan ute i skogen. Det stod nämligen i aktiv träning för några månader sedan att skrikande kunde höja smärttröskeln med upp till 25% (om jag inte minns fel). Skriket kan ha hjälpt något även om det fortfarande gjorde riktigt ont. Jag fortsatte att springa även om smärtan sinkade hastigheten. Strax kunde jag skymta killen med bar överkropp som nu hade börjat gå. Vi tog oss samtidigt upp för en brant backe med sandbacke vilket var väldigt irriterande, då sand inte ger optimalt fotfäste. På backens topp var den fjärde bemannade vätskestationen, jag hävde en mugg energidryck och lämnade den barbröstade medlöparen bakom mig.

Snart kom ”8 km kvar” skylten och klockan sa 3.12, jag var nu inte klar nog i huvudet för att kunna räkna ut om det var bråttom eller jävligt bråttom till mål för att klara sub-4. Allt annat kändes obetydligt, 4h 01min var inte ett alternativ. En av få verkligt bra låtar av Metallica, ”No Leaf Clover” började nu spelas, jag upprepade sedan den låten i ca 20 min och försökte sjunga med allt vad jag kunde även fast jag endast kunde var tredje ord av texten och inte ens kan sjunga även om jag kunnat hela texten. Låten börjar om, jag ökar hastigheten, det gör ont men jag kan hantera det och samtidigt som James Hetfield skriker jag de första orden i låten så högt jag kan ”IT FEELS RIGHT THIS TIME!” och just i det ögonblicket kommer jag ut ur skogen och in på en strand med massa badande människor, jag ökar igen.

Snart hamnar jag på en asfalterad väg, varje steg är smärtsamt och jag funderar på vad fan det är håller på med, fortfarande hägrar dock sub-4. Det värker i hela benen och magen, dessutom är jag så gott som säker på att jag är en tånagel fattigare på den vänstra foten. Men det visade sig senare att samtliga naglar satt kvar. Det gör ondare och ondare för varje steg på asfalten, men jag tänker på vad Lance Armstrong sa: ”pain is temporary, failure lasts forever.”

Vid den sista bemannade vätskestationen skulle det finnas nyponsoppa något som jag byggt upp ett sug för den senaste timmen. Jag bestämde mig också för att lämna mitt vätskebälte vid den stationen, det skulle ändå bara bidra med extra vikt den sista biten. Jag dricker snabbt två muggar nyponsoppa och lämnar bältet hos funktionärerna som säger att de ska ta med det till mål. Nu var det tre kilometer kvar och jag vill minnas att klockan sa 3.45 men den uppskrivna tiden vid stationen säger 3.40.18 och det stämmer
nog bättre. Efter stationen väntade en stig, det var nu svårt att hålla någon hög hastighet och dessutom råkade jag sparka på en vass pinne så att den var nära att penetrera min vänstra fot precis bredvid fotknölen. Jag fick ta några steg innan jag kunde avgöra om pinnen gått igenom strumpan och huden, men som tur var klarade jag mig. ”2 km kvar” och klockan är 3.48, jag kan hålla 6 min/km hastighet och ändå klara det! Det var väldigt svårt att avgöra vilken hastighet det var jag sprang med men jag försökte hela tiden öka även om det var svårt.

”650 m kvar” stod det på den bro som Vansbrosimmarna kommer att simma under i slutet av samma vecka. 650 m kvar! Jag klarade att öka lite till och hålla det ända in i mål. 3.58.41 blev sluttiden! Jag klarade det med en liten marginal.

Lättad, glad, lycklig och nöjd hade jag nu sprungit längre än jag någonsin gjort förut, dessutom klarat en mara som var mätt med råge på under fyra timmar och placerade mig på en sjätteplats!


Men va fan spelar det för roll? Varför skulle sub-4 vara så viktigt? Skulle jag vara missnöjd om jag klarade min första mara på strax över fyra timmar istället då? Idioti detta med tider. Nu längtar jag till långa ultror där man bara har en sträcka och en cut-off-time att oroa sig för.

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Hälsoblogg Blogg listad på Bloggtoppen.se