Är med i tidningen!

I dag är det jag som är Running man i tidningen Xtra


- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Triogatan,Karlstad,Sverige

Blir lite lugnt ett tag nu

Träningen har gått ganska bra senaste veckorna. Inte sprungit så mycket - har dock fått in en 16 kilometare - men gått på många pass på KAUIF osv. Nu måste jag dock ligga lågt ett tag. Detta pga av Karlsson på låret...



- Posted using BlogPress from my iPhone

Pre-Tjurruset

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Triogatan,Karlstad,Sverige

En boss som gjort tre pass i dag.

Sedan i söndags har jag officiellt varit ansvarig för spinningen på KAUIF, och det har redan varit mycket meck. Fast det är kul, inte så ofta jag får tillfälle att ta ansvar för saker annars.

Klarade i dag ett av målen jag satt upp. Simma 1 kilometer sub 30 min. Vilket jag i dag gjorde på 29.30 min. Förutom simning var mina mål: 10 reps med 25 kg i hantelpress vilket jag är nära nu då jag satt 2 * 6 med 25 kg. Skulle även ta plankan i fem minuter. Det har jag inte tränat alls.

Uppdaterade mål:
Hantelpress 10 reps med 25 kg.
Simma 1 km sub 25 min
Plankan 5 min

Ur ett träningsperspektiv har det varit en bra dag. Började med ben och axlar på gymmet. Simmade sedan 40 längder. Drog hem och åt lite, sedan körde jag spinning i 70 min - tränade på mitt nya, lite längre pass.


- Posted using BlogPress from my iPad

Hantelpressa mig där du minst anar det!

Jag körde hantelpress med 25:or i dag! Två stycken sexor gjorde jag. Försökte på en tredje, men det blev bara två reps då. Hur som helst så känns det väldigt häftigt att klara 25:or nu.

Av någon anledning så har jag alltid sett 25 kiloshantlarna som gränsen för vem som är stark och vem som inte är det. Så nu kanske jag är det. Nu kanske jag är stark och det känns ballt. Min självbild är typ så här nu:

Som om inte detta vore nog vad gäller oerhört goda nyheter så har även Mårten Klingberg börjat blogga igen! HURRA!
http://www.runnersworld.se/blogs/klingberg/rak-backhand-borg.htm

Livet efter Prinsens Minne

Här sitter jag på NE terminalen och bloggar från min telefon. Är på väg hem till Karlstad men har några timmar kvar i Göteborg innan bussen går.

Har fortfarande inte fattat att det gick så bra som det gjorde - 42.02 på 10 km - även fast jag faktiskt höll mig till planen - sluta spring om det gör ont, men det gjorde inte ont så jag slutade inte.

Det är nästan så att jag ångrar att jag inte sprang de 21 kilometrarna istället för de tio. Samtidigt är det ju stor skillnad på de distanserna och skadan hade säker gjort sig påmind under de kommande elva.

I dag är det lite svårt att avgöra hur benen mår då jag har en träningsvärk från helvetet. Men märkligt nog känns det nästan som att loppet hade en läkande effekt. Det som tidigare gjort ont i vaden kan jag inte känna nu, kanske dolt under träningsvärken. Fotleden som värkte och knakade är också bättre, även om den inte är helt 100.

Tyvärr har dock en känning i högerknä uppstått. Förhoppningsvis är det något som är borta om några dagar men det är ju svårt att säga. Det rör sig inte om någon katastrofsmärta dock.

Planen för framtiden är nu att endast ha två löppass i veckan genom hela september, ett på ca en mil och ett lite kortare. Absolut inte mer än så, men mindre om något skulle fucka. När september är över ska jag utvärdera och fixa en ny plan.

Angående själva loppet så tycker jag att Prinsens Minne är kalas! Både milen och halvmaran har fin utsikt, tätt mellan vätskan, varierat underlag och gott publikstöd. Har du chansen är alltså detta ett lopp som du BÖR löpa.

Tack för mig.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Karlavagnsgatan,Göteborg,Sverige

Postracevideo Prinsens minne

Oj! Råka persa, oväntat och overkligt. Runt 42 min.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Lotsvägen,Halmstad,Sverige

Preracevideo (Prinsens Minne)

Prinsens minne

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Konstnärsvägen,Halmstad,Sverige

Fix till Prinsens minne

Sitter i skrivande stund i bil på väg mot Halmstad. Då brorsan tar tiderna på loppet - Prinsens minne - så får jag vara med och mecka lite med förberedelserna.

Så nedan följer några bilder på hur det ser ut när tidtagningsutrustning packas. En aspekt av tävlingar som sällan uppmärksammas.








Ps!
Nytt för i år är att löparnas tider tas från start. Gött att inte behöva trängas framme vid startlinjen.
Ds.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Stressfraktur och Prinsens minne

När jag var på gymmet i dag så frågade en kille som jobbar där hur det går med min träning. Åt helvete, svarade jag och förklarade min skada. Han tog då fram en bok med massa information om skador som jag fick rota i. Stressfraktur i vadbenet kom jag fram till att jag råkat ut för.



Klantigt av mig att inte kollat upp detta tidigare, men lösningen skulle ändå vara att vila - vilket jag gjort. Skadan brukade tydligen sitta i 3-6 månader, jag närmar mig nog månad sex nu och jag kan ju faktiskt springa kortare sträckor, så förhoppningsvis ska inte denna skadan sabba nästa års träning eller lopp också.

På lördag ska jag springa milslopp i Halmstad - Prinsens minne. Tanken var ju halvmara, men vadbenet sabbar som sagt. Jag tror inte att jag kommer klara att springa hela loppet, och jag tänker inte pressa någon smärtgräns här. Skulle tror att jag springer första 5-7 kilometrarna och sedan går resterande.

Förra året sprang jag Prinsens minnes halvmarelopp på 1:33. Det är svårt att ha någon idé eller hopp om en specifik tid nu på lördag. Men om jag är smärtfri på sub-1:33 ska jag känna mig nöjd. Känns hårt att ha samma mål på 10 som 21 kilometrar. Men men, que sera, sera.


- Posted using BlogPress from my iPad

Trött på att vara kass, så nu jävlar!

Blir lite trött på att min träning är så ofokuserad. Dessutom så känns det som att jag blir svagare och svagare och sämre och sämre på ca alla övningar. Kul.

Tänkte därför börja bli lite seriös - igen? - genom att sätta upp några förhoppningsvis kortsiktiga mål, borde gå på ett kvartal i alla fall. Ska bli seriösare på matfronten också - tyvärr är det inte överdrivet lätt då mina utsvävningar varken är speciellt ofta eller stora.

Mål nu då:
Hantelpress 10 reps med 25 kg.
Simma 1 km sub 30 min.
Plankan 5 min.

Målet med löpningen är endast att blir hel igen. Så det gäller väl typ att springa så mycket jag kan men aldrig pressa när det gör ont.

Kan springa någon kilometer nu utan att vaden höjer rösten i alla fall. Det gäller även om jag springer barfota. Testar att springa med tjocka skor också, men det är helt hemskt efter att ha fått smak för det minimalistiska. Känns klumpigt och...fel?

Har vid två tillfällen sprungit halvlångt - i dagens mått mätt - på asfalt helt barfota. Rätt gött även om fötterna ser ut så här efteråt:


- Posted using BlogPress from my iPad

Gymschema plus fägglad

Tröttnade lite på att bara flummarunt på gymmet nu, så i morse gjorde jag ett schema. Ville inte ha bestämt i förväg på vilken dag jag ska träna vad, så jag gjorde det oerhört simpelt:

Gymschema

I. Bröst och triceps

II. Rygg och mage

III. Ben och axlar

Så nu kör jag dem i tur och ordning, försöker att träna något varje dag även om jag inte gör det på gymmet, så det kanske dröjer länge mellan punkt I och II. Nu har jag i alla fall ett mål när jag är på plats. Kanske inte har kombinerat muskelgrupperna optimalt, jag har kanske med flit missat biceps och jag har heller inte specificerat övningar. Tänker att om jag inte innan bestämmer exakt vilka övningar jag ska köra så kommer det bli viss variation vilket är eftersträvansvärt.

Köpte nya shorts i går också - för plasmagivningspengar. Orangea Puma shorts från Stadium. Dessa plus min rosa iPod och gröna linne gjorde mig lite färggladare än vanligt - på gymmet då jag körde Punkt I - men det kanske är mitt ny "jag"? Eller? Va? Är det det?

Nesch, det är det nog inte. För övrigt är det ju klåpigt av mig att lägga ett filter som modifierar alla färger på fotot som jag laddar upp för att visa just mina färger. Smart.

- Posted using BlogPress from my iPad

Vansbro marathon

Om de inte redan gjort det så går löparna snart i mål på Vansbro marathon 2011. Eftersom jag fortfarande är skadad, så får jag stanna hemma och sörja istället. Jag minns dock med glädje förra årets lopp och jag letade fram den bloggposten (från min förra blogg) som jag skrev efter det loppet. Det var väldigt trevligt att läsa denna minnesanteckning för mig. Minnen kom tillbaka och även om det bitvis gjorde ont så var detta de hittills bästa 4,2 milen i mitt liv.

Jag uppdaterade texten något, inga stora förändringar, mest språkligt. Den uppmärksamme läsaren kommer dock att märka att min syn på kolhydrater har förändrats sedan jag skrev detta för ett år sedan.

Att jag sprang loppet med iPod känns i dag märkligt och något som jag skulle dra mig för att göra i dag. Traillöpning förtjänas att upplevas med alla sinnen.

Nedan följer alltså min redogörelse för 2010 års Vansbro marathon:

Klockan är runt 23 lördagen den 3 juli 2010 då jag i ett extra förvirrat tillstånd finner Vansbro marathon, 100 kr skulle det kosta och starten går på tisdag. Träningsplanen inför 6-timmars i september 2010 var att under kommande vecka - sjukgymnastens råd till trots - testa en marathondistans. Lika bra att köra på ett riktigt tänkte jag och anmälde mig, betalade både resa och anmälningsavgift innan lördagen hade blivit söndag.

När jag vaknade nästa morgon känner jag mig lite febrig men inser att det är försent att dra sig ur. Efter att har ringt runt till lite olika vandrarhem, världshus och hotell lyckas jag boka en stuga som låg några hundra meter ifrån startområdet. Då återstod det endast att fixa gel och energibars att lägga i de fem dropbagsen som man skulle få placera ut på de fem bemannade tidskontrollerna. Febern ökade och aptiten minskade men det hindrade mig inte från att göra Team Sportia några hundra koronor rikare genom att köpa svindyra gels och bars.

Att springa med feber skulle inte vara bra det insåg jag, men jag hade ett stort hopp om att hinna bli frisk och beslutade mig innan jag somnat på söndagen att åka upp till Vansbro hur jag än mådde och sedan på tisdagen avgöra om jag var för sjuk eller frisk nog att göra ett försök.

Resan på tisdagen gick bra och jag kände mig ganska frisk. På kvällen lyckades jag få i mig fullkornsnudlar beräknat för två personer, en avokado ett ägg och en halv mozzarellaost. Kolhydrater, fett och protein inte en jätte dålig uppladdningsmåltid även om jag hade önskat att jag hade en Vitargo carboload eller två kvar att komplettera med.

Trots den bekväma sängen och behagliga temperaturen präglades natten av kallsvettningar och ett ständigt vaknande. Men tisdagen kom och jag var irriterad på att jag under natten svettats ut all den vätska som jag skulle behöva senare under dagen, detta åtgärdades genom att fram till en timme innan start alltid ha en vattenflaska redo och dricka mer eller mindre konstant. Saltbrist var jag också orolig för och försökte lösa detta genom att äta alla bottensmulorna från en påse med nachochips.

Det kändes som att febern fortfarande fanns kvar i kroppen och jag lovade alla möjliga personer både via SMS och gamla klassiska telefonsamtal att jag skulle ta det lugnt och bryta om febern eller något annat skulle utgöra ett problem. Det hade varit intressant att se hur det hade utspelat sig om febern skulle bli värre under loppet för i samma stund då jag lovade att bryta om problem uppstod tänkte jag ”då dör fan jag hellre!”. Antagligen är jag nog inte så hård så att jag hade pallat att springa tills jag dör, men jag gillar ändå att tanken finns där. Klockan närmade sig 14.00 och det blev uppställning på startlinjen.

Uppställd på start/mållinjen tryckte jag igång iPoden och första låten blev ”Budapest” med Ian Anderson vilket gjorde att allt kändes fantastiskt och någon feber skulle man inte ens kunna hitta med termometer.

Plötsligt börjar alla springa, jag startar min klocka och drar på. Under de första 500 metrarna ligger jag på tredjeplats. Åt helvete för hög hastighet inser jag, men jag kan inte bromsa mig redan. Innan första kilometern är avklarad hamnar jag på fjärdeplats men låter mig inte störas av det. Snart ska jag sakta ner lite tänker jag och kommer in på en stig där jag snarare ökar farten. Jag tittar bakom mig då och då men kan inte skymta någon annan löpare, bromsa bromsa tänker jag men det går inte, stigarna är för sköna och det är för roligt för att springa långsamt.

Jag passerar ”37 km kvar” skylten vilket innebär att jag nu sprungit 5 km. Jag tittar bakom mig ser jag en medlöpare som helt plötsligt bara ligger 3-4 m efter mig. Stigen vi springer på är smal och det skulle vara svårt för honom att springa om.

-Vill du komma förbi? Frågar jag.

-Nää, det är lugnt du håller bra tempo.

Jo tack men jag har försökt att sänka tempot sedan start, tänkte jag. Vi springer nära inpå varandra i några hundra meter till innan jag kliver åt sidan och låter honom passera. Mer eller mindre samma procedur sker med två andra löpare som kommer bakom mig, en kvinna i 40-årsåldern och en kille runt 25 år med bar överkropp. När de var utom synhåll var det lättare att hitta mitt egna tempo och snart kom ”32 km kvar” skylten. En mil avklarad och det kändes som att det bara gått en kvart, hur lång tid som egentligen passerat minns jag inte, men antagligen närmare 50 än 15 min.

Några kilometer på en grusväg och sedan några fler längs ett järnvägsspår. Det är lång sikt både framåt och bakåt. Efter mig kan jag skymta en löpare ca 500 m bort men de som passerat mig verkar inte ha saktat ner. Även fast jag försöker att inte tävla och inte heller har någon tid som jag satsar på så är det svårt att inte öka lite när man har någon i ryggen som dessutom närmar sig.

Jag kommer fram till en bro där det på räcket sitter en vattendunk, perfekt då en av mina två vattenflaskor tagit slut. En del av min strategi som var planerad pre-race hade varit att slösa så lite tid som möjligt vid vattenstationerna. Påfyllningen tog inte många sekunder men nu körde en stor traktor på bron. Traktorn var dessutom beväpnad med något röj-redskap som slagit sönder allt buskage vid vägkanten och där med även massor av markeringar, han hade även en bil på släp. Föraren gjorde lika lite tecken på att stanna som jag vilket fick mig att göra mig så smal som möjligt och klämma mig förbi. Det gick bra och jag kunde öka lite igen. Även fast väggrenen med skyltar var röjd gick det lätt att hitta rätt väg.

Pre-race strategiskt tänkande nummer två var att i branta korta uppförsbackar gå istället för att springa. På detta sätt skulle jag spara energi och antagligen tjäna igen det tidsmässigt de kommande 100 m efter backen. Denna strategi skulle nu prövas då jag närmade mig en ca 30 m lång mycket brant backe på en grusväg. Jag började gå, det kändes konstigt och var minst lika jobbigt, när jag väl var uppe och började springa igen kändes även det märkligt. Kvicktänkt som jag är kom jag snabbt på två nya strategier som inte skulle behöva vänta länge innan de sattes på prov eftersom mer eller mindre hela banan var backar. Antingen skulle jag i backarna öka så att jag snabbt blev av med dem eller också börja fippla med något annat, exempelvis dricka vatten eller äta något - för att på så sätt tänka på annat än att det är jobbigt. Dessa metoder fungerade bra och jag växlade mellan dem.

”28 km kvar” skylten mötte mig samtidigt som en bil med två personer i kör upp bredvid och hejar på. De säger att jag nästan har 1 km försprång på löparen bakom mig vilket gör mig extra peppad. Bilen åker iväg och snart kommer skylten ”27 km kvar”. Är detta ett skämt eller? Tänker jag, jag är ju helt oberörd. Benen, magen, vätskebalansen, energin och psyket är tipptopp. 27 km klarar jag ju med ena benet bakbundet, jag är i princip redan i mål och det är bara ren formalia som gör att jag faktiskt måste springa de kvarvarande 27 kilometrarna tänker jag.

De nu nästkommande leriga backarna beskrivs nog bättre som sluttningar eller stup och de går både upp och ner, ingen höjd hålls speciellt länge. I denna stunden får jag flashback från när jag och Patrik för ett halvt decennium sedan vandrade runt Gullmarsfjorden och av Bohuslänningens reporter Kajsa fick vi tipset ”behåll all höjd ni kan, det sparar ni mycket energi på”. Tack för det Kajsa men det funkar inte nu. I en extremt brant och stenig sluttning där det dessutom växte ganska högt gräs så att man knappt såg vart man satte fötterna tittade jag upp kort ögonblick trots den höga hastigheten som i detta stupet var mer eller mindre oundvikligt. Jag blev helt tagen av det jag såg, flera mils utsikt med berg och dalar som var obeskrivligt vackert. Tyvärr kunde jag ju inte titta längre än en knapp sekund om jag skulle ha någon chans att överleva färden ner för stupet.

”21 km kvar” skylten springer jag förbi och kollar klockan: 1 h 47 min! En minut långsammare än jag var på göteborgsvarvet, hur fan har detta gått till?! Jag känner mig fortfarande på topp och blir extra peppad av att tiden är så bra. Här händer något, tidigare hade jag inte haft någon plan eller hopp om tid. Men nu inser jag att jag faktiskt kan klara sub-4! I samma ögonblick kommer jag dock även på att det är efter 30km som det jobbiga verkligen börjar. Några kilometer till glider förbi som ingenting sedan trycker jag snabbt i mig en halv powerbar för att ligga ett steg före tröttheten. Mitt vänstra ben börjar halka efter, det agerar nästan som en krycka åt mitt högra ben som får göra mer eller mindre allt jobb. ”Bit ihop, svackorna kommer och går” tänker jag. Lagom till vänster benet kommer igång igen får jag fruktansvärt håll. Jävla powerbar! Jag överväger att gå en stund men tänker att även detta är en svacka som kommer att gå över, dessutom skulle det nog göra lika ont även om jag gick. Jag känner mig trygg i att det är långt både till närmaste person före och efter och skriker allt vad jag kan ute i skogen. Det stod nämligen i aktiv träning för några månader sedan att skrikande kunde höja smärttröskeln med upp till 25% (om jag inte minns fel). Skriket kan ha hjälpt något även om det fortfarande gjorde riktigt ont. Jag fortsatte att springa även om smärtan sinkade hastigheten. Strax kunde jag skymta killen med bar överkropp som nu hade börjat gå. Vi tog oss samtidigt upp för en brant backe med sandbacke vilket var väldigt irriterande, då sand inte ger optimalt fotfäste. På backens topp var den fjärde bemannade vätskestationen, jag hävde en mugg energidryck och lämnade den barbröstade medlöparen bakom mig.

Snart kom ”8 km kvar” skylten och klockan sa 3.12, jag var nu inte klar nog i huvudet för att kunna räkna ut om det var bråttom eller jävligt bråttom till mål för att klara sub-4. Allt annat kändes obetydligt, 4h 01min var inte ett alternativ. En av få verkligt bra låtar av Metallica, ”No Leaf Clover” började nu spelas, jag upprepade sedan den låten i ca 20 min och försökte sjunga med allt vad jag kunde även fast jag endast kunde var tredje ord av texten och inte ens kan sjunga även om jag kunnat hela texten. Låten börjar om, jag ökar hastigheten, det gör ont men jag kan hantera det och samtidigt som James Hetfield skriker jag de första orden i låten så högt jag kan ”IT FEELS RIGHT THIS TIME!” och just i det ögonblicket kommer jag ut ur skogen och in på en strand med massa badande människor, jag ökar igen.

Snart hamnar jag på en asfalterad väg, varje steg är smärtsamt och jag funderar på vad fan det är håller på med, fortfarande hägrar dock sub-4. Det värker i hela benen och magen, dessutom är jag så gott som säker på att jag är en tånagel fattigare på den vänstra foten. Men det visade sig senare att samtliga naglar satt kvar. Det gör ondare och ondare för varje steg på asfalten, men jag tänker på vad Lance Armstrong sa: ”pain is temporary, failure lasts forever.”

Vid den sista bemannade vätskestationen skulle det finnas nyponsoppa något som jag byggt upp ett sug för den senaste timmen. Jag bestämde mig också för att lämna mitt vätskebälte vid den stationen, det skulle ändå bara bidra med extra vikt den sista biten. Jag dricker snabbt två muggar nyponsoppa och lämnar bältet hos funktionärerna som säger att de ska ta med det till mål. Nu var det tre kilometer kvar och jag vill minnas att klockan sa 3.45 men den uppskrivna tiden vid stationen säger 3.40.18 och det stämmer

nog bättre. Efter stationen väntade en stig, det var nu svårt att hålla någon hög hastighet och dessutom råkade jag sparka på en vass pinne så att den var nära att penetrera min vänstra fot precis bredvid fotknölen. Jag fick ta några steg innan jag kunde avgöra om pinnen gått igenom strumpan och huden, men som tur var klarade jag mig. ”2 km kvar” och klockan är 3.48, jag kan hålla 6 min/km hastighet och ändå klara det! Det var väldigt svårt att avgöra vilken hastighet det var jag sprang med men jag försökte hela tiden öka även om det var svårt.

”650 m kvar” stod det på den bro som Vansbrosimmarna kommer att simma under i slutet av samma vecka. 650 m kvar! Jag klarade att öka lite till och hålla det ända in i mål. 3.58.41 blev sluttiden! Jag klarade det med en liten marginal.

Lättad, glad, lycklig och nöjd hade jag nu sprungit längre än jag någonsin gjort förut, dessutom klarat en mara som var mätt med råge på under fyra timmar och placerade mig på en sjätteplats!

Men va fan spelar det för roll? Varför skulle sub-4 vara så viktigt? Skulle jag vara missnöjd om jag klarade min första mara på strax över fyra timmar istället då? Idioti detta med tider. Nu längtar jag till långa ultror där man bara har en sträcka och en cut-off-time att oroa sig för.

Är glad för det lilla...

Både i dag och i går har jag varit ute på korta traillöp. Mycket korta, 10-15 minuter. Men istället för att vara arg och ledsen för att jag inte kan springa långt så försöker jag att vara glad för de få minuterna stiglöp som jag faktiskt får.

Helt fantastiskt att flyga fram på stigarna med mina X-Talon på fötterna, även om det inte ens är en mil, eller ens en halv...


- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Triogatan,Karlstad,Sverige

Kajak över Gullmaren

I går tog jag och Conny en dagstur med kajaker. Det var oerhört jobbigt och det känns i hela kroppen i dag. Vi började i Pinnevik och slutade i Gullmarsbaden med mellanlandning på två olika platser på andra sidan skaftöbron.

Resan gick bra även fast jag hade roderproblem där jag minst behövde det. Först på vägen över Gullmaren och sedan på hemvägen över samma fjord. Efter första korsningen av fjorden så löste vi mitt roder, tyvärr gick det sönder när det vågade som mest.



Det var på hemvägen då vi korsade Gullmaren som linan mellan högerpedal och rodret gick av. Som tur var så var rodret inställt på en bra kurs, men det blev ändå mycket paddelstyre. Ganska läskigt med höga vågor, starka vindar, långt till land och inte en blekfet lite aning om hur man ska agera om man välter. Går det att komma i kajaken igen eller är det bara att börja simma?



När vi lämnade tillbaka kajakerna fick vi oerhört coola kepsar, inte så dum!



I alla händelser var det en kul dag och jag hoppas på att vara med om något liknande igen så fort träningsvärken lagt sig, kanske i Vänern nästa gång?

- Posted using BlogPress from my iPad

Crossfit

Jag och Smowler hade lite videokorrespondens, tänkte att det var lika bra att dela med mig här också.

Farsan kom och spände sig lite här på slutet också.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Smedgatan,Lysekil,Sverige

Born to Run på Svenska.

Jag läser i senaste Outside att boken Born to Run av Christopher
McDougall har översatts till svenska. Titeln blir då "Born to Run - Jakten på löpningens själ".

Boken har toppat bästsäljarlistan i New York Times och inspirerat många människor att börja springa, jag är en av dem även om jag sprang redan innan jag läste boken.

Undertiteln "Jakten på löpningens själ" är mycket passande. Boken handlar inte endast om vad man bör ha på fötterna eller hur man ska trampa, även


inställningen och tänkandet är framträdande. Något som ofta hamnar i skymundan. Löpning kan och bör då och då vara njutning, varje passa behöver inte leda till blodsmak och mjölksyra.

Även själva berättelsen om indianerna, om loppen och personerna som finns i boken är gripande och intressant ur så väl ett löpande, politiskt och etiskt perspektiv. Här finns också en fin mix av humor, allvar och fakta - även om allt som i boken framstår som fakta kanske inte är helt verifierat. Hur som helst kan detta alltså vara givande läsning även för den som aldrig tänker ta ett enda löpande steg.

Den naturliga löpningen är väldigt i ropet just nu, mycket tack vare denna boken. Jag är ju en av dem som förespråkar detta, även fast jag skadat mig vid utförandet. Låt detta bli en läxa åt er andra, sluta spring när det gör ont. För att ge en lite mer nyanserad bild av saken bör man t ex lyssna på http://fysiopodden.se/ en podcast om träning av skeptiska sjukgymnaststudenter. Nu var det ett tag sedan jag lyssnade på deras podcast om just Born to Run och batfotalöpnig. Jag minns att jag hade lite kritik kring saker de sa, även om jag inte minns den faktiska kritiken just nu.


Tänkte länge att jag skulle skriva ett inlägg om detta avsnittet, men tyvärr rann det ut i sanden. I alla händelser är det positivt när det rent vetenskapliga lyfts in i debatten om skons vara eller icke vara. I dag präglas den alldeles för mycket av personliga anekdoter.

Så läs boken, den är mycket inspirerande och bra oavsett hur du sedan väljer att springa. Lyssna också på Fysiopodden och annan kritik för att kunna agera på bästa sätt.


- Posted using BlogPress from my iPad

Bloggbrist pga EMO

Nu var det länge sedan jag bloggade. Det var inget planerat uppehåll, det är inte heller så att jag tröttnat. Jag gillar bloggandet. Istället har bristen på uppdateringar berott på skador. Först vaden sedan knät. Skadorna har inte helt hindrat mig från att träna, jag agerar fortfarande spinninginstruktör och både gym och simhall får besök då och då. Jag skulle kanske kunna ha bloggar om det lite ibland. Men det känns mest som förströelse. Löpning är ju det jag både vill utöva och skriva om. Det har nog blivit lite av en försvarsmekanism att inte skriva, prata eller fokusera så mycket på/om träningen.


Genom att ha tränat vad jag kan och försökt att inte tänka så mycket på skadorna har säkert läkprocessen tagit längre tid än den borde. Självklart skulle jag gått till en sjukgymnast med en gång, men försvarsmekanismen


tog över här med. Att inte tänka på det mer än nödvändigt kanske gör att det tar längre tid att bli hel, men å andra sidan slapp jag en depression. Det är så klart inte säkert att jag hade blivit deprimerad om jag behållit mitt fokus, men så här i efterhand föredrar jag att tänka så. Annars har ju slöandet varit helt förgäves.

Är det bra nu då? Kommer jag börja blogga flera gånger i veckan igen? Blir det massa lopp i sommar? Kommer jag slå mina pers?

Svaret på alla dessa frågor är tyvärr - Nej! Jag har i år redan missat Göteborgsvarvet och Stockholm marathon. Snart kommer jag även att missa Karlstads stadslopp och Vansbro marathon. Jag är dock på bättringsvägen och jag hoppas att jag kan vara med på Prinsensminne i augusti.

Varför bloggar jag nu då, om jag är så jävla EMO?

Så här är det. Jag har köpt en iPad och ville testa hur det var att skriva en lite längre text på den. Det gick ganska bra faktiskt.



- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Triogatan,Karlstad,Sverige

Framsteg.

I dag kunde jag springa fler steg än jag gick på linan, gick åtta steg på linan. Sprang max det dubbla. Mara om 3-4 veckor?

Välgörenhetsspinning

Nu blev bilden lite sne, men det får funka.

Så här såg det alltså ut när jag hade välgörenhetspass. Full fart!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Fortfarande inget...

I morgon är det tre veckor sedan jag sprang. Kan fortfarande inte ta ett enda löpsteg. Men jag går ganska normalt nu i alla fall.

Träningen ligger såklart inte på hyllan ändå. Spinning funkar fortfarande vilket är en jävla tur. Jag var i simhallen i veckan också, frånskjutet var ett helvete men annars gick det ganska bra. Har börjat gå på lina också, det är vansinigt svårt. Men två tre steg brukar jag klara. Vet inte riktigt vad det ska vara bra för, men det är ganska kul och att bygga upp balansen kan ju aldrig vara fel.

Göteborgsvarvet

Nu har det gått två veckor sedan jag skadade min vad. Den är inte bra än och jag kan inte springa ett endaste steg. Tror dock inte att det kommer vara något långvarigt så jag är inte överdrivet orolig. Känns dock väldigt surt att jag inte kan nyttja den snöfria skogen.

I dag fick jag också startbeviset för Göteborgsvarvet, jag kommer tydligen starta i startgrupp tre. Känns nästan lite väl långt fram.

Min plan är att bli bra i benet tills dess och efter avslutat lopp fortsätta att springa ca en mil, förutsatt att benen känns ok efter loppet. Detta för att se om det är någon idé att delta på Stockholmmara veckan efter. Hur det än blir så kommer jag inte kunna göra någon bra prestation på något av loppen, men de kan ju vara roliga ändå. Får satsa på stämningen mer än tiden i år.

Välgörenhetsdagen på KAUIF

Jag har inte hört så mycket om hur det gick under dagen som helhet. Men på mitt pass, som också var dagens första pass kom det nio personer. Eftersom pengarna samlades in i "bössor" vet jag inte exakt hur mycket som kom in under passet, men det hamnade nog strax under 1000 kr. Minst 800 kr i alla fall.

Mitt i mitt pass kom det också en reporter och tog massa bilder. Det var lite coolt att ha en fotograf som sprang runt och fotade samtidigt som jag skulle försöka hålla fokus på passet. Men det gick bra. Bilder och repotage ska tydligen publiseras på torsdag i Karlstads tidningen. Spännande.

När jag ändå babblar om välgörenhet så vill jag även uppmärksamma LIVESTRONG. I måndags när jag hade mitt ordinarie pass så såg jag att en av deltagarna hade ett gult armband. Jag frågade han lite om det, och det visade sig vara ett livestrong-armband. Alltså ett projekt från Lance Armstrong som syftar till att samla in pengar till forskning om cancer samt att göra det mer uppmärksammat. Hur som helst så lovade deltagaren med armbandet att jag skulle få ett nästa gång, eftersom han hade ett gäng till hemma. Och mycket riktigt, i går var han på plats och jag fick ett armband. Det känns rätt coolt faktiskt.

Välgörenhetsdag på KAUIF

I morgon (lördag) är det välgörenhetsdag på KAUIF. Det innebär att alla får komma och träna samt skänka en valfri summa pengar till Rädda barnens katastroffond. Alla pengar går rakt till Rädda barnen så KAUIF tar alltså inget och alla får komma utan att betala för själva träningen. Skänk en slant är allt vi kräver.

Jag kommer köra mitt spinningpass kl 09:00-10:00 men det är pass hela dagen. Schemat ser ut så här:

09:00-10:00 Teamcycle med Rasmus

10:00-11:00 Aerobic med Narcisa

11:00-12:00 Teamcycle med Karin och Stina

12:00-13:00 Puls med Elin

13:00-14:00 Teamcycle med Elin

14:00-15:00 Powerstep med Johan

15:00-16:00 Teamcycle Core med Emma

16:00-17:00 PulsStyrka med Mikaela

17:00-18:00 Box med Jannette

För mer info, in och läs: http://www3.idrottonline.se/KarlstadUniversitetsIF-Akademiskidrott/Nyheter/Nyheter/Schemaforvalgorenhetsdagen164/

Lika bra att ni kommer och tränar lite för barnen, de behöver det.

Recension av Merrell Trail Glove

Stighandskarna är nu testade både inne och ute. Innetestet utfördes genom diverse aktiviteter under både lördagen och söndagen då KAUIF utbildade nya instruktörer. Även om skorna inte är gjorda för innomhusbruk så fungerade de fint där ändå, sulan är ju inte så grovt mönstrad och det är inga dubbar som det är på t ex Inov-8 X-talon. Sådant skulle antagligen inte lämpa sig så bra inne.

Snörningen på skorna har Merrell funnit en mycket bra lösning på. Ögglorna som skosnöret sitter i är förankrat i tungan. Detta gör att det känns som att hela skon kramar om foten. Annars upplever jag det ofta som att det blir ett stort tryck på fotens ovansida om man drar åt snörningen, men här kommer alltså trycket runt om hela foten på ett ganska behagligt sätt. Trycket kommer dock även i hålfoten vilket kan kännas lite märkligt.

Från hälen och fram tills skosnöret slutar så sitter skon hur bra som helst. Den känns nästan som ett extra lager skin. Utrymmet för tårna är dock väl tilltaget. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det. Lite av barfota kännslan försvinner där och tåupplevelsen blir nästan som den i ett par kängor eller gummistövlar. Fast väldigt tunna kängor eller gummistövlar då. Fördelen med detta är att det blir extra skydd. När man springer i skogen så händer det att man sprkar till rötter och stenar, genom den lite större tåboxen gör det att sådana sparkar inte ställer till någon skada.

Ventilationen är som väntat, helt fantastisk. Bäckarna i skogarna är helt fulla av vatten nu när snön håller på att smälta bort. Perfekt läge att testa hur bra tömningen är alltså. Jag ställde mig tre gånger i olika vattendrag och lät skorna helt täckas av vatten. När jag sedan gått eller sprungit ca 100 meter var kändes de helt torra igen. Så snabbt kanske det inte går om man väljer att ha strumpor på sig i skorna. Något som jag skippar i dessa.

Utomhustestet genomfördes efter att jag på i går, söndag, i två timmar varit med på olika "uppkörningar". Alltså blivande instruktörer som testar hur det är att hålla i pass. Ur skosynpunkt innebar det att jag på plan yta skuttade omkring. När det sedan stod afrodans på schemat tog jag min chans att dra ut i skogen istället. Min tanke var att vara borta i max 30 min. Man ska ju passa sig för att gå ut för hårt i början med skor som dessa. Praktiken blev tyvärr inte som teorin, och jag var istället tillbaka efter 90 minuter.

Det var helt underbart att springa på stigar i skorna. Fötterna känns lika fria som i fivefingers men samtidigt är skyddet mot vassa pinnar och stenar större vilket gör att man känner sig tryggare. Som vi ser på den första bilden så ger inte skon någon stabilitet, man kan lätt med en hand knyckla ihop den. Kontakten med underlaget blir där med 100%:ig.

Redan innan jag gav mig ut och sprang så hade jag lite känningar i höger vad och fot. Något som jag ignorerade. Jag fortsatte att ignorera detta även när det började göra ännu ondare efter 15 minuter. När jag sprungit 25 minuter så insåg jag att det inte var vettigt att springa om jag är tvungen att svära av smärta varje gång högerfoten sattes i marken. Mitt vänstra ben fungerade dock föredömligt. Problemet var nu att jag sprungit 25 minuter åt ett håll och var alltså tvungen att gå tillbaka. Det gick, men det gjorde ont och i dag haltar jag. Snart ska jag också utvärderas som spinninginstruktör och det hade jag helst varit med om en dag då jag inte haltar. Men det ska nog gå ändå.

Åter till mina Merell Trail Glove. Även om man nog kan skylla vad och fotsmärtan på dem så kände jag inget i mitt knä. Smärtan i knät är ju också det som jag försöker fly från, vaden och foten kan nog tränas upp tror och hoppas jag. Så jag är fortfarande positivt inställd till barfota grejen.

Skon väger endast 175,8 gram, höjdskillnaden mellan framfot och häl är 0 mm och man kan tvätta dem i maskin. Jag är mycket nöjd och kan varmt rekomendera dem. Men var lite smartare än mig när ni springer med dem och sluta när det börjar göra ont. 

Nya skor!

I dag köpte jag dem. Merrell trail glove. Har bara testat dem här hemma än, men de känns bra. För extra barfotakänsla så har jag inga strumpor i dem heller och så kommer jag nog att fortsätta att använda dem.

I helgen utbildas det nya instruktörer på KAUIF och det innebär massa olika gruppträningar. Jag tänkte att jag skulle testa stighandskarna på någon sådan aktivitet innan jag lerar ner dem. Nu är det ju inte mycket snö kvar i skogarna så nu kan jag ju snart börja klampa omkring i leran igen. Fantastiskt.

Jag köpte även, som vi ser på bilden, en nyckelhållare från Houdini. Den verkar väldigt smidig. En liten ficka som man har runt handleden. Perfekt då jag brukar tycka att fickorna i shortsen känns lite otrygga.

Både skor och ficka köptes hos Magazinet. En butik som jag fattar mer och mer tycke för.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Triogatan,Karlstad,Sverige

Tre spinningpass på samma dag.

Klockan 16:15 skulle jag infinan mig i KAUIFs lokaler för att utvärdera en spinninginstruktör. Det gjorde jag, och hon var grym. Passet var slut och nästa skulle börja, det fanns lediga platser och hemma väntar bara plugg och elände så jag körde igen.

Skillnaden i jobbighet mellan ett och två pass är inte så stor. I alla fall inte då det i stort sett blir 30 minuters vila mellan de båda. När jag efter andra passet även fixade in mig på ett tredje så började det hända grejer. Eftersom jag inte ätit någonting sedan 15-tiden och klockan nu passerade 19 så började hungern komma. Detta är dock inte så dumt. Train low, race high brukar man ju säga. Dessutom försöker jag faktiskt förbättra min fettförbränningsförmåga och det gör man dels genom att äta fett och dels genom att träna utan att mata kroppen med kolhydrater. Strax efter klockan 20:00 slutade det tredje passet. Jag hade alltså inte ätit något på ca fem timmar och tre av dem spann jag så svetten spruta.

Det är riktigt spännande att träna när man är hungrig. Kanske inte något man skall göra för ofta, det kan ju säkert leda till massa ätstörningar osv. Men kroppen reagerar lite annorlunda och hungern går i vågor. Så varje gång hungern går över känns det som en liten seger. När jag sedan kom hem åt jag scrambled eggs med mer smör än jag vågar erkänna, så trots tre spinningpass är jag lite osäker på om kalorierna  gått plus eller minus i dag.

Jag sprang både till och från spinningen i mina fivefingers, det är ca 1,5 kilometer åt vardera håll. Inte så långt, men jag känner mig mer och mer bekväm i dem. Vad som står på träningsschemat i morgon är inte helt klart än. Suget säger dock att jag ska närma mig milen i mina fivefingers. Hur det blir med den saken låter jag morgondagsformen avgöra.

Jag och Conny innan förra årets stadslopp

Än är det långt kvar till Karlstad stadslopp. Men jag hade ändå tänkt att anmäla mig snart. Lika bra att vara ute i god tid. Jag ska ju springa detta loppet i KAUIF-laget så jag var lite osäker på hur jag skulle anmäla mig, om tanken var att jag skulle skriva att jag var i ett lag eller så. Jag passade på att fråga detta när jag var på spinningen i dag och fick då det fantastiska svaret att KAUIF bjuder på det och gör själva anmälan åt mig. Ett gratis lopp, den bästa presenten man kan få, och den fick jag. Tack tack.

Linne från Houdini

I fredags tittade jag in på Magazinet för att kolla efter ett par skor som inte hade kommit in än, men de skulle komma i slutet på denna veckan och då blir de mina. Mer om dem då. När jag var där så såg jag att de hade produkter från Houdini och jag bad dem då att ta hem ett linne med detta märket som jag varit sugen på ett tag. I onsdags levererades det till butiken och jag i dag använde jag det för första gången.

Jag var på spinning i lördags, men då som instruktör så då måste jag ha KAUIF-T-shirt på mig. I dag var jag dock där som en vanlig deltagare, så då kunde jag testa linnet. Tanken är att jag ska ha det när jag löper så ett spinningtest är sub-optimalt, men va fan.

Det är svårt att fånga hur det ser ut på en bild varför jag gjorde ett litet kollage:

Linnet är grönt, linnet är skönt och linnet är lätt, även när det är fullt av svett. Det sitter gött också över axlarna och det är ganska långt, så man behöver inte oroa sig för att visa magen.

Jag köpte linnet i medium men funderar på om jag inte skulle ha valt small då det är lite fladdrigt, men hellre det än att det stramar.

450 kr fick jag pröjsa, lite mycket för ett linne kanske. Men både Magazinet och Houdini känns som företag jag vill stötta. Ofta är jag irriterad på att det bara finns stora butikskedjor utan kunnig personal eller vettiga produkter. Så då känns det ju bra när jag köper saker från små trevliga lokala butiker istället för att beställa online.

Houdini sponsrar Markus Torgeby - en av Sveriges coolaste löpare. Men de är tydligen också ledande vad gäller återvinning. Sånt gör i alla fall att jag tycker att det kan vara kul att lägga lite extra på diverse produkter. Det är värt mycket mer än hur snyggt/moderiktigt plaggen är anser jag.

Recension av Outside

För några veckor sedan fick jag tillsammans med marsnumret av Runner´s World även ett inbetalningskort. Då kände jag att det får vara nog. Dags att byta tidning. Visst kommer jag att sakna Runners och då framförallt Jonas Colting, Mårten Klingberg och Rune Larsson som ständigt glänser i sina krönikor. Som tur är har ju Klingberg en blogg, så han försvinner inte helt ur mitt liv.

Obs! Bilden är arrangerad.

Utan att göra någon större research så fastnade jag för Outside. Efter att nu ha fått mitt första nummer så känns det helt rätt. 130 sidor att dregla över. I numret jag gått igenom nu så finns det bland annat en stor artikel om militärträning och en stor om stenåldersträning. Björn Ferry får vara med på ett hörn och promotea sin LCHF-bok.  Jonas Colting hann med att vara med två gånger. Inte så oväntat att han är med när det snackas stenålderstränign men han var även med i en kort intervju angående sin bok Den nakna hälsan.

Givetvis fanns det mycket annat göttigt att läsa men förutom intressanta artiklar så är bilderna i tidningen jävligt snygga. Kanske inte så oväntat med Jens Assur som en av fotograferna.

I numret ingick också filmen Food INC. Jag har inte sett den än men kommer att göra det så fort jag får tid. Filmen skickades inte med på DVD utan man får logga in på någon hemsida och uppge en kod för att se den. Fiffitgt tycker jag och det är dessutom ett lämpligt sätt från Outside att bjuda på något mer än endast tidningen utan att vara onödigt påfrestande för miljön.

Jag skippar att sätta något betyg på tidningen, men om jag skulle ha gjort det så hade det blivit högt. Om vi ska tala i skoltermer så skulle tidningen nog nå betyget A, och då snackar jag GY2011. Outeside lämnar alltså inte mycket att önska.

En märklig grej är att även aprilnumret av Runner´s hittade hem till mig. Vet inte riktigt hur jag ska hantera den situationen, tror att jag väljer att inte göra något och hoppas på att den löser sig av sig själv.

Reflektioner om framtiden.

Jag blir ännu en gång orolig för min framtid som ultradistanslöpare. Under de 26 kilometrarna som jag sprang i fredags fick jag både ont i knät och i höften. Möjligen var höftsmärtan ett resultat av den felbelastning som det onda knät genererade. Kanske var det också så att det bara var en dålig dag. Det var även så att jag sprang med mina Asics 2150, alltså uppbyggda skor, vilket i sig gör att steget och belastningen inte blir riktigt som den ska.

Det är på intet sätt så att jag gett upp eller känner mig besegrad än. Dels har jag fortfarande hopp om att utvecklas till en god och funktionell barfotalöpare och dels var detta den första ”riktiga” känningen i knät på ganska länge, dessutom i ett par skor som jag egentligen inte vill använda. Majoriteten av underlaget vad även asfalt vilket gör stegen lite för monotona och på så vis framkallar den värsta sidan hos mitt knä.

Funderingarna kommer dock ändå. Jag kanske är för kass för att kunna springa långt? Vad gör jag då? Hoppet om att det skall lösa sig finns kvar och jag ska snart testa distansen igen, men med lite naknare skor.

Oavsett om jag skulle tvingas inse att jag inte är kapabel att springa några längre sträckor så kommer jag inte ge upp löpningen. Då får jag finna mig i korta distanser. Eventuellt satsa mer på skidor och/eller cykel kanske börja paddla kajak? Någon form av extrem konditonssport vill jag dock hålla på med, och det borde ju finnas inom fler grenar än löpning.

25,86 km

Gissa vilken film som låten i bakgrunden är från då?! Gissa det!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Dubbelspinn

Jag bloggar med viss fördröjning nu för tiden märker jag. Dagens inlägg handlar om spinningen för två dagar sedan. Alla instruktörer på KAUIF ska utvärderas nu, och den uppgiften faller på oss instruktörer. Vi ska alltså utvärdera varandra.

Själv kommer jag inte att bli utvärderad förrän måndag vecka 15. Det blir också mitt första pass på fem veckor, känns inte så bra. Hur som helst skulle jag utvärdera en instruktör i tisdags. Utvärderingen gick hur bra som helst och instruktören var grym. Riktigt hårt pass faktiskt.

Precis när jag ska dra på mig mina fivefingers och springa hem så ska nästa pass börja, jag ser att det finns platser kvar och att två av dem som var med på det förra passet även ska vara med på nästa. Jag ville ju inte vara sämre så jag hoppar på cykeln igen.

Pass två var nästan ännu hårdare och mjölksyran var påtaglig flera gånger. Dagen efter hade jag till och med träningsvärk, något som jag nästan aldrig får från spinning. Just nu är det ganska glest med tränning för min del så det var skönt att kunna klämma två pass på en kväll.

Projekt kött episod III: The "fiskgryta med sting"

För några veckor sedan blev jag bjuden på indisk mat av Nico och Cickan, så i lördags bjöd jag tillbaka. Fiskgryta med sting från Jonas Coltings bok "Jag vill ju bara se bra ut naken - kokboken".

Det skulle vara både räkor, lax och kolja i grytan, men då jag inte är en djurkonsument i vanliga fall så missade jag att man måste till en fiskbil om man vill ha ofrysta djur. Tinningen gick dock ganska fort så det var ingen större fara. Men det är värt att notera så att jag minns det till nästa gång.

Förutom fisk och räkor så skulle man ha i:

- Schalottenlök

- Spenat

- Salt

- Olivolja

- Gul och röd paprika

- Champinjoner

- Vitlök

- Ingefära

- Chili

- Sharonfrukter

- Avokado

- Basilika

Det roliga med denna kokboken är att det inte står exempelvis "till detta passar ett vin som..." utan det står: "Tillsammans med ett stort glas färskpressad juice blir detta en måltid med suverän balans mellan kolhydrater, proteiner och fett, en massa antioxidanter och nyttiga antibakteriella kryddor". Det är bra tycker jag. Sådant är mer intressant än olika smaktips. Hade informationen varit lite mer utförlig vore det ännu bättre.

Någon juice blev det inte, körde på öl istället. Sub-optimalt. Men det blev bara två 2,8:or, så jag höll mig på mattan.

Jag tycket att det var gott och det fattade jag det som att de två andra också tyckte. Det är ju extra stämningsfullt när man vet att det goda som man äter också är nyttigt och bra för dig. Det stämmer tyvärr inte alltid.

Att med alternativen 12 och 15 ändå välja 19

I går var det vilodag så att jag skulle kunna springa lite längre i mina hyperspeed i dag. Solen sken, det var ca 1 grad varmt och den senaste snön höll på att smälta bort från vägarna. Vårstämningen var hög och jag vill ju inte vara den som sabbar:

Klädvalet blev alltså shorts och träningsoverallsjacka vilket märkligt nog nästan var för varmt. Det var dock många andra som inte riktigt greppat de där med att det var varmt ute. Tjocka vantar, mössor och jackor, hela paketet.

Tanken var att jag skulle springa 12 eller 15 kilometer beroende på hur jag kände mig. Det är ju lite mer krävande att springa i racingskor än i "vanliga" så jag var inte säker på hur det skulle gå. Jag har också lite problem med att hålla ett högt tempo och ett bra steg på samma gång märker jag. Men det är lättare att hålla ett högre medeltempo med dem. Alltså, lättare att vara lagom snabb länge än väldigt snabb en kort sträcka. Fast det är nog bara en vanesak. Snart bör det vara lättare att vara snabb på alla distanser med de tunna skorna än med tjockisarna.

Vid korsningen där jag skulle välja 12 eller 15 kilometer så hade det börjat kännas lite i vaderna, men jag trodde att jag skulle palla. 15 fick det bli. Lite längre fram kom en ny korsning 15 eller 19 kilometer? Det gjorde ont men samtidigt kändes det som att jag skulle klara att härda ut. Och om jag skulle palla 19 kilometer i skorna nu så kommer inte Göteborgsvarvet vara något problem. 19 kilometer fick det bli, det gick bra även om jag var något långsammare än i tisdags, men vad gör det?

Göteborgsvarvet känns ganska safe nu, men Stockholm mara är fortfarande oroväckande nära.

I kväll ska jag bjuda två vänner på Episod III i mitt köttprojekt. Skriver nog några rader om det i morgon.

Dagens träning:

Löp: 19 km på 1:33:02 med ett snitt på 4:54/km

Nu har jag, både i går och i dag, använt min ryggsäck igen. Eftersom jag sprang "långt" i onsdags så har det passat bra med lite kortare löpning nu, i mina hyperspeed dessutom, känner mig inte helt hemma i dem än, men det kommer nog. Jag har passat på att springa hem från skolan där jag gör min praktik vilket både är kort (5 km) och kräver ryggsäck. Det har också ökat vårstämningen då jag börjat använda min sommarjacka för att slippa trycka ner den otympliga vinterjackan i ryggsäcken.

Förra gången klagade jag på att axelbanden gjorde ont. Det har jag inte märkt något av de två senaste gångerna nu. Ändå är jag inte helt nöjd. Något känns lite märkligt när man springer med den. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, kanske att den studsar lite för mycket eller att tyngdpunkten placeras lite konstigt.

On a completely different note så ska jag vara med i KAUIFs lag på karlstad stadslopp i år. Vi har blivit utmanade av kåren och jag har inget begrepp om hur snabba de är. Loppet är 10 km och förra året sprang jag på 44:12. Jag räknar med att korta den tiden med någon minut. Sub 40 vorde ju drömmen men det vågar jag inte ens hoppas på. Sub 45 verkade dock förra året som något från drömmarnas värld, så man vet ju aldrig. Hur som helst känner jag pressen för att vara snabb nog för att spöa kåren och inte skämma ut KAUIF. Detta kommer nog ändå inte påverka min träning. Fokus ligger helt på att kunna genomföra Stockholm marathon i mina hyperspeed. Fast kanske blir det en extra morot att öka hastigheten under passen lite. Hoppas.

Lidingölopp, skor och lite löp.

När jag kom hem i dag så hade jag fått reklam om Lidingöloppet. Ett lopp som jag är lite kluven till. Det utger sig för att vara ett terränglopp och det tror jag inte att jag håller med om. Nu har jag ju inte sett själva banan så jag vet inte vad jag snackar om, men som jag fattat det går det på typ smala grusvägar. Rätta mig om jag har fel, men det är inte terräng. Inte ens om man har massa backar. Terräng är skog, stenar, lera och stigar om man har tur. Fast det hade ändå varit kul att testa för att se om den där Aborrbacken är så jobbig som alla säger.

Tillsammans med reklamen för loppet fanns också ett litet reklamblock från adidas med följande bilder:

Om du följt denna bloggen så inser du nog vad som irriterar mig. Värre hällangningar får man leta efter. Jag känner mig själv lurad då jag i över ett år endast sprang i sådana skor och landade på hälen. Knäskadan som jag haft i ett halvår nu skyller jag också på skorna och felaktig löpteknik. Jag är inte ensam som frälsts av det minimalistiska och jag hoppas att fler ger det ett försök. Att göra som adidas vill leder endast till tragedi.

Vad man än kan tro efter vad jag just skrev så sprang jag faktiskt precis 19 kilometer i uppbyggda skor. Jag avslutade dock med 1,4 kilometer till i mina fivefingers för att inte tappa tekniken helt. Om man läser föregående inlägg också så motiverar jag ett visst användande av sådana skor då man har ont, vilket jag har. Inte så farligt men lite i vaderna. Både de 19 kilometrarna och de 1400 metrarna kändes bra, så nästa löp blir i mina något naknare skor för att låna ytterligare en term från Colting. Tanken var att de 19 kilometrarna endast skulle bli 15, men det var så gött så jag tog en omväg. Fort gick det också, efter 1:30:19 var jag hemma igen. Känns bra att jag kan ligga en bit under 5min/km även fast det är dåligt väglag och mörkt. Hoppet om att sätta nytt PB på halvmaredistansen under årets göteborgsvarv växte rejält med detta passet.

Dagens träning:

Löp: 19 km på 1:30:19 snitt 4:45/km

Löp: 1,4 km på ? snitt ?

Grattis till Jogg.se som fyller 5 år i dag också!

Skoproblemet

Det värsta med måndagar är inte måndagarna i sig utan att de förstör söndagarna. I dag är det exempelvis en söndag som blir sönderstressad pga den kommande måndagen. Antagligen kommer jag inte ens att hinna med simträningen i kväll. Surt.

Gårdagens lördag var dock helt okej. Sovmorgonen blev dessvärre inställd till förmån för en heldag på Boda borg med KAUIF. Boda borg är någon form av lekland som inspirerats av Fångarna på fortet. Massa olika rum som man på olika sätt skall ta sig igenom. Sjukt kul och ganska ansträngande.

Jag valde att även springa en runda i går. 12 kilometer blev det. I mina Asics 2150. Jag har den senaste tiden mer eller mindre endast sprungit i skor som inte varit uppbyggda. Tyvärr gick jag nog ut lite för hårt med det så min högra vad har börjat göra ont när jag springer. Knäna mår dock bra. Problemet med vaden är inte värre än att jag klarar att bita ihop och det känns inte när jag går osv. Kanske kan det vara en benhinneinflammation eller något liknade som är på gång. Jag är inte så orolig för detta just nu, eftersom träningstiden är minimerad för tillfället pga livet i övrigt. Det borde alltså lösa sig av sig själv.

Att springa i uppbyggda skor som Colting kallar det innebar en större skillnad än jag väntat mig. Som ni ser på bilden här så är det en enorm hälskillnad på 2150, hyperspeed, fivefingers och x-talon. Vad som inte är lika tydligt är allt annat stöd som ingår i de uppbyggda 2150:orna. Förutom att man inte känner underlaget på samma sätt så behöver inte foten och vaden jobba lika mycket. Frånskjutet med framfoten är miljoner gånger tydligare i de tre övriga dojorna på bilden.

Även om detta var skönt just i går då jag sprang trots smärta i vaden så är det inte svårt att inse att detta inte kan vara bra i längden. Fötterna och musklerna får ingen chans att utvecklas på ett vettigt sätt.

I fortsättningen kommer jag att betrakta dessa uppbyggda skor mer eller mindre som kryckor. De kan vara bra om man har en skada eller smärta, men annars klarar man sig bättre utan.

De 12 kilometrarna jag sprang avverkades på tiden 55:20, ett snitt på 4:37/km. En tid jag är mycket nöjd med då omständigheter som Boda borg, smärta, mörker, is, snö och vattenpölar gjorde vad de kunde för att sinka mig.

Min nya ryggsäck

I går var en  dag då jag gick från skolan till gymmet och sedan sprang hem. I går var även en dag då jag testade min nya ryggsäck. I går var också dagen då jag sprang om en tant på cykel.

Min förra ryggsäck har varit en trogen tjänare i flera år, men nu börjar ena axelbandet släppa. Attack är bästa försvar tänkte jag och köpte en ny väska innan den första blivit helt oanvändbar. På bilden här ser vi den, en Haglöf Volt large, och den rymmer 22 liter.

Tiden på gymmet fördelades på ben och mage men det blev inte så hårt som det borde. När jag var klar behöll jag shortsen jag gymmat i på, bytte klädsel på överkroppen, underställströja och vindjacka, packade ner allt i den ryggsäcken och sprang hem. Den blev ganska tung kan jag lova, jeans och vinterjacka väger inte så mycket när man har det på sig men i en väska blir de tyngre av någon anledning.

Man får många blickar på sig när man springer i shorts så här års, men det är det värt. Mycket bekvämare och fryser gör man inte så länge man är varm om torson.

De 4,5 kilometrarna hem tog 28:57, vilket ger mig ett snitt på 6:26/km. Ändå lyckades jag springa om en tant på cykel, fattar inte vad vanligt folk grejar med, har de inga tider att passa?

Skulden för mitt tempo lägger jag på den sprängfyllda ryggsäcken och att mina vader inte var så återhämtade som de borde.

Hur var det att springa med Volt på ryggen då? Jo, det funkade. Det finns ett spännband runt midjan och ett runt bröstet, så den sitter ju där den ska. Tyvärr var axelbanden väldigt obekväma och det gjorde faktiskt ganska ont i nyckelbenen, än i dag, ca 26 timmar senare har jag viss värk vid nyckelbenen. Jag ska inte helt skylla detta på väskan än, då det kanske kan förklaras med att den var tungt packad. Å andra sidan tycker jag att en ryggsäck ska kunna få vara tung utan att göra ont. Förhoppningsvis går det att lösa genom att pilla på några inställningar, jag återkommer om så är fallet.

Nu ska jag planera en lektion om existentialism tills i morgon. Så det blir att reda i vad Nietzsche, Sartre och Kierkegaard har att säga om meningen med livet osv!

16. Favoritlivsmedel

16. Favoritlivsmedel

Svår, men säger nog avokado. Nyttigt och passar till allt.

17. Mitt måtto

18. En fredagskväll unnar jag mig gärna..

19. Hälsa för mig

20. Det här åt jag idag

21. Därför tränar jag

22. Min favoritfrukost

23. Detta skulle jag vilja utöva

24. Favoritidrottare

26. Så sover jag

27. Detta klara jag mig inte utan

28. Där tränar jag helst

29. Detta tränar jag allra helst i

30. Glöm inte att…