Jag blir ännu en gång orolig för min framtid som ultradistanslöpare. Under de 26 kilometrarna som jag sprang i fredags fick jag både ont i knät och i höften. Möjligen var höftsmärtan ett resultat av den felbelastning som det onda knät genererade. Kanske var det också så att det bara var en dålig dag. Det var även så att jag sprang med mina Asics 2150, alltså uppbyggda skor, vilket i sig gör att steget och belastningen inte blir riktigt som den ska.
Det är på intet sätt så att jag gett upp eller känner mig besegrad än. Dels har jag fortfarande hopp om att utvecklas till en god och funktionell barfotalöpare och dels var detta den första ”riktiga” känningen i knät på ganska länge, dessutom i ett par skor som jag egentligen inte vill använda. Majoriteten av underlaget vad även asfalt vilket gör stegen lite för monotona och på så vis framkallar den värsta sidan hos mitt knä.
Funderingarna kommer dock ändå. Jag kanske är för kass för att kunna springa långt? Vad gör jag då? Hoppet om att det skall lösa sig finns kvar och jag ska snart testa distansen igen, men med lite naknare skor.
Oavsett om jag skulle tvingas inse att jag inte är kapabel att springa några längre sträckor så kommer jag inte ge upp löpningen. Då får jag finna mig i korta distanser. Eventuellt satsa mer på skidor och/eller cykel kanske börja paddla kajak? Någon form av extrem konditonssport vill jag dock hålla på med, och det borde ju finnas inom fler grenar än löpning.
Tråkigt att höra om knäet. Men det handlar ju inte om att du ÄR kass eller inte. Möjligtvis att det var kasst av dig att träna så hårt att kroppen gick sönder? Men skilj på dig och på ditt beteende!
SvaraRadera