Är glad för det lilla...

Både i dag och i går har jag varit ute på korta traillöp. Mycket korta, 10-15 minuter. Men istället för att vara arg och ledsen för att jag inte kan springa långt så försöker jag att vara glad för de få minuterna stiglöp som jag faktiskt får.

Helt fantastiskt att flyga fram på stigarna med mina X-Talon på fötterna, även om det inte ens är en mil, eller ens en halv...


- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Triogatan,Karlstad,Sverige

Kajak över Gullmaren

I går tog jag och Conny en dagstur med kajaker. Det var oerhört jobbigt och det känns i hela kroppen i dag. Vi började i Pinnevik och slutade i Gullmarsbaden med mellanlandning på två olika platser på andra sidan skaftöbron.

Resan gick bra även fast jag hade roderproblem där jag minst behövde det. Först på vägen över Gullmaren och sedan på hemvägen över samma fjord. Efter första korsningen av fjorden så löste vi mitt roder, tyvärr gick det sönder när det vågade som mest.



Det var på hemvägen då vi korsade Gullmaren som linan mellan högerpedal och rodret gick av. Som tur var så var rodret inställt på en bra kurs, men det blev ändå mycket paddelstyre. Ganska läskigt med höga vågor, starka vindar, långt till land och inte en blekfet lite aning om hur man ska agera om man välter. Går det att komma i kajaken igen eller är det bara att börja simma?



När vi lämnade tillbaka kajakerna fick vi oerhört coola kepsar, inte så dum!



I alla händelser var det en kul dag och jag hoppas på att vara med om något liknande igen så fort träningsvärken lagt sig, kanske i Vänern nästa gång?

- Posted using BlogPress from my iPad

Crossfit

Jag och Smowler hade lite videokorrespondens, tänkte att det var lika bra att dela med mig här också.

Farsan kom och spände sig lite här på slutet också.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Smedgatan,Lysekil,Sverige

Born to Run på Svenska.

Jag läser i senaste Outside att boken Born to Run av Christopher
McDougall har översatts till svenska. Titeln blir då "Born to Run - Jakten på löpningens själ".

Boken har toppat bästsäljarlistan i New York Times och inspirerat många människor att börja springa, jag är en av dem även om jag sprang redan innan jag läste boken.

Undertiteln "Jakten på löpningens själ" är mycket passande. Boken handlar inte endast om vad man bör ha på fötterna eller hur man ska trampa, även


inställningen och tänkandet är framträdande. Något som ofta hamnar i skymundan. Löpning kan och bör då och då vara njutning, varje passa behöver inte leda till blodsmak och mjölksyra.

Även själva berättelsen om indianerna, om loppen och personerna som finns i boken är gripande och intressant ur så väl ett löpande, politiskt och etiskt perspektiv. Här finns också en fin mix av humor, allvar och fakta - även om allt som i boken framstår som fakta kanske inte är helt verifierat. Hur som helst kan detta alltså vara givande läsning även för den som aldrig tänker ta ett enda löpande steg.

Den naturliga löpningen är väldigt i ropet just nu, mycket tack vare denna boken. Jag är ju en av dem som förespråkar detta, även fast jag skadat mig vid utförandet. Låt detta bli en läxa åt er andra, sluta spring när det gör ont. För att ge en lite mer nyanserad bild av saken bör man t ex lyssna på http://fysiopodden.se/ en podcast om träning av skeptiska sjukgymnaststudenter. Nu var det ett tag sedan jag lyssnade på deras podcast om just Born to Run och batfotalöpnig. Jag minns att jag hade lite kritik kring saker de sa, även om jag inte minns den faktiska kritiken just nu.


Tänkte länge att jag skulle skriva ett inlägg om detta avsnittet, men tyvärr rann det ut i sanden. I alla händelser är det positivt när det rent vetenskapliga lyfts in i debatten om skons vara eller icke vara. I dag präglas den alldeles för mycket av personliga anekdoter.

Så läs boken, den är mycket inspirerande och bra oavsett hur du sedan väljer att springa. Lyssna också på Fysiopodden och annan kritik för att kunna agera på bästa sätt.


- Posted using BlogPress from my iPad

Bloggbrist pga EMO

Nu var det länge sedan jag bloggade. Det var inget planerat uppehåll, det är inte heller så att jag tröttnat. Jag gillar bloggandet. Istället har bristen på uppdateringar berott på skador. Först vaden sedan knät. Skadorna har inte helt hindrat mig från att träna, jag agerar fortfarande spinninginstruktör och både gym och simhall får besök då och då. Jag skulle kanske kunna ha bloggar om det lite ibland. Men det känns mest som förströelse. Löpning är ju det jag både vill utöva och skriva om. Det har nog blivit lite av en försvarsmekanism att inte skriva, prata eller fokusera så mycket på/om träningen.


Genom att ha tränat vad jag kan och försökt att inte tänka så mycket på skadorna har säkert läkprocessen tagit längre tid än den borde. Självklart skulle jag gått till en sjukgymnast med en gång, men försvarsmekanismen


tog över här med. Att inte tänka på det mer än nödvändigt kanske gör att det tar längre tid att bli hel, men å andra sidan slapp jag en depression. Det är så klart inte säkert att jag hade blivit deprimerad om jag behållit mitt fokus, men så här i efterhand föredrar jag att tänka så. Annars har ju slöandet varit helt förgäves.

Är det bra nu då? Kommer jag börja blogga flera gånger i veckan igen? Blir det massa lopp i sommar? Kommer jag slå mina pers?

Svaret på alla dessa frågor är tyvärr - Nej! Jag har i år redan missat Göteborgsvarvet och Stockholm marathon. Snart kommer jag även att missa Karlstads stadslopp och Vansbro marathon. Jag är dock på bättringsvägen och jag hoppas att jag kan vara med på Prinsensminne i augusti.

Varför bloggar jag nu då, om jag är så jävla EMO?

Så här är det. Jag har köpt en iPad och ville testa hur det var att skriva en lite längre text på den. Det gick ganska bra faktiskt.



- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Triogatan,Karlstad,Sverige