Depressionen och negativiteten i föregående inlägg kanske verkade överdriven. Det är den inte. Den var och är underdriven. Jag har funderat mycket på hur jag ska handsaks med det problemet som är mitt knä. Lägga ner all träning? Endast satsa på cykling och spinning, om den sköra-puttenuttiga-lilla-ursäkten till kroppsdel ens klarar det. Kanske bara simma. Kanske nöja mig med att springa fem till tio kilometer åt gången.
Men nej, det är inte det jag vill. Jag vill springa långt. Möjligen komplettera med annat. I nu läget verkar det inte möjligt. Allt för ofta följer jag Nietzsches råd om att det som inte dödar det härdar, biter ihop och kommer igen, HTFU. Det går inte att härda nu, minsta lilla dödar.
Jag måste nog istället följa Thunders råd när det kommer till att tämja vildhästar. Vildhästar och knän kan nog vara ganska lika. Det spelar ingen roll hur mycket maskingevär jag kan skjuta, hur långt ner i spagat jag kan gå, hur långt jag kan springa eller hur mycket jag biter ihop. Det hjälper inte, måste våga att bli svag, visa en känslig sida, vara försiktig, genom gå regression för att sedan bygga upp igen. Göra om och göra rätt.
Jag ska dock göra vad jag kan för att inte regressionen går ut över annat än löpningen. Jag ska fortsätta att träna hårt, men låta knät vara ifred så mycket jag kan. Inte ens bita ihop lite om det gör ont.
På söndag blir det ett långt och hårt pass, men med så lite påfrestning på mina knän som möjligt. Det är för övrigt lite synd att jag tvingas dra alla knän över samma kam. Alla två knän. Mitt vänstra knä sköter sig ju bra, men tyvärr blir det lidande ändå. Söndagsplanen är hur som helst att vara i simhallen från öppning till stängning, 08:30-13:00. Även fast man inte får, så tror jag att det är lätt och riskfritt att smyga mig in i deras gym. Mitt mål blir att spendera cirka halva tiden i gymmet och halva i basängen.
Det är nu fem månader kvar till Stockholm marathon, tills dess borde jag ju kunna ha vilat knät i form. Annars blir det någon drastisk åtgärd. Kanske amputering...
Det där med amputeringen lät lite drastiskt, kan du inte vänta tills efter göteborgsvarvet?
SvaraRaderaÄäh fan förresten ta tag i ditt liv och amputera skiten! Finns så bra proteser nu för tiden
SvaraRaderaJag förstår att det känns förjävligt just nu. Det gör jag verkligen. Jag har ju också problem med ett knä så jag vet hur vansinnigt jobbigt det är när det känns som att ens egen kropp sätter stopp.
SvaraRaderaJag vill inte vara tjatig eller att det ska låta som jag försöker säga åt dig vad du ska göra men jag tycker verkligen att du ska gå till Thomas på Klarälvskliniken.
Han är grymt duktig. En av receptionisterna på Sats berättade för mig att hon skadade sitt knä för några år sedan och kunde knappt gå. Hennes läkare sa att det enda som gällde var operation.
Men hon provade då att gå till Thomas och fick en massa tips och råd av honom och bara 6 dagar senare var hon ute och powerwalkade!
Det var hon som tipsade mig om att gå till honom.
Kanske kan han hjälpa dig och se saker som din andra sjukgymnast inte lagt märke till. Du förlorar åtminstone ingenting på att prova.