På dagens träningsschema stod det "vila pga sjukdom" men på schemat för övriga livet stod det: intervjua museipedagog, handla vantar, handla underställ och låna böcker. Så jag var ändå tvungen att vakna tidigt och gå till universitetet för att printa lite frågor som jag skulle utsätta pedagogen för. När jag sedan satt och väntade på bussen från universitetet till stan så såg jag Stefan Holm. Jag var sugen på att gå fram och prata med honom och/eller ta en bild. Så blev det inte, utan han fick vara ifred.
Mitt intresse för sport och På spåret är ganska begränsat. Det var alltså inte Holms förmåga att svara på geografiska frågor eller hoppa långt i vågrät eller lodrät riktning, vilket det nu är som han är bra på, som fick mig att vilja prata med han. I stället var det för att han var med i en artikel i tidningen för Göteborgsvarvet. Där står det att han har deltagit två gånger och hans bästa tid var den han fick 2009 på 2:03. Nu var han i och för sig missnöjd med den tiden och det framgår inte i artikeln vilken tid han hoppades på. Men jag blev förvånad. Är/var jag 30 minuter snabbare än Holm på halvmaran?
Fast om man tänker lite mer på detta så är det kanske inte så konstigt. Även om jag är lite tveksam till det så är det ju många som betraktar 21 kilometer som långt och Holm bör ju sällan ha tränat annat än explosivt? Så varför skulle han vara kung på lite längre löpning? Jag blev faktiskt lite glad av detta och det rör sig inte alls om skadeglädje. Utan snarare om något mycket mer kärleksfullt. Alla är olika, alla är inte bra på allt men det är okej. Ingen idé att se ner på någon annan för att den råkar vara lite svagare på det ena eller andra. Det är också det som är det fina med löpning. Man löper bara mot/för sig själv eftersom det i samma startfält som en medelmåtta som jag även kan stå stjärnor av Mustafa Mohameds eller Anton Krupickas kaliber. Och om man ska börjar jämföra sig med dem så ligger man jävligt brunt till. Så tack Holm för att du vågar visa att även du är en helt vanlig människa.
Nu när jag hårt har sparkat in denna öppna dörren ska jag gå vidare och redogöra för lite prylar som jag köpt i dag:
Bilderna är tagna med min iPhone, ljusförhållandena är "så där" och jag har inte lekt med photoshop på flera år, då blir det inte bättre montage än så här.
I alla händelser så ser vi ett underställs set samt ett par handskar. Understället är från Helly Hansen och vantarna från 2117 of Sweden.
Jag var vågad i dag. Sällan köper jag plagg som inte är svarta. Men när det gäller träningskläder vågar jag faktiskt testa lite nya vatten. Röd tröja även fast det fanns svart i min storlek. Kanske håller jag på att växa som människa.
Både understället och handskarna testades genom en promenad till och från Konsum i cirka 12 minusgrader. Understället sitter som det ska, om jag ska vara riktigt petig så kanske underdelen hindrade rörligheten i benen något. Men inte mycket.
Handskarna valde jag för att de kändes ganska tjocka samtidigt som de gav en god rörelsefrihet. Ingen kritik i världen kan dock beskriva hur dåligt de klarade promenadtestet. Möjligen skulle de kunna säljas på sommaren till människor som har mycket handsvett och behöver extra kylning. På vintern är de dock ett dåligt val. Snålheten och latheten kommer nog ändå gör att jag behåller och använder dem på maran i helgen. Fast jag kommer att köra med mina vanliga, lite varmare, lite tunnare vantar innanför.
Angående luciamaran och min sjukdom så kommer jag låta ett löptest på fem till sju kilometer avgöra om jag ställer upp eller ej. Testet kommer att ske på torsdag. Sjukdomen är inte helt borta än, men det är ganska lugnt. Endast halsen strular nu.
Jag vet faktiskt inte vad som skulle kunna hända under det korta löppasset som skulle kunna säga att maran är en bra eller dålig idé.
I verkligheten är det två olika skolor att tänka som slåss mot varandra och testet kommer bara vara en ursäkt för att jag ska göra på det ena eller andra sättet.
Det första tankesättet kan beskrivas som HTFU eller Harden The Fuck UP om man skriver ut det.
Tankesätt nummer två lyder: "Jag har ett knä som spökar, Jag har inte sprungit längre än 25 kilometer på tre månader - jag är inte redo än, jag har varit sjuk, kommer antagligen inte vara helt frisk på lördag heller även om det skulle kännas så vid start och denna maran är ändå bara en kul grej, den betyder inget, vänta, vila och satsa på 6-timmars i februari istället!"
Just nu leder märkligt nog HTFU, i går var tankesätt nummer två mer eller mindre redan krönt till segrare.
Framtiden är ovis och så även jag vilket ger HTFU ett extra ess i rockärmen. Risken är stor för att jag oavsett val kommer att ångra mig på lördagskvällen.
